När gruppen säger ja men gör nej

Alla nickar med på mötet. Sedan händer ingenting. Den glipan mellan ord och handling är där mycket av en grupps verkliga dynamik bor.

Det är en av de vanligaste klagomålen jag hör från chefer. Vi bestämmer saker tillsammans, alla verkar med på det, men sedan blir det inte gjort. Eller det blir gjort på ett sätt som inte ser ut som det vi bestämde.

Första gången jag hör det brukar chefen ofta tolka det som disciplinproblem eller motstånd mot förändring. Min erfarenhet är att det nästan alltid är något annat.

Tystnaden är inte samtycke

När någon inte säger emot ett förslag på ett möte kan det betyda fem olika saker. Att hen är med på det. Att hen är trött på att vara den som alltid invänder. Att hen inte tänkt klart än. Att hen inte tror att hennes invändning kommer att tas på allvar. Att hen vet att hen kan göra sitt eget ändå.

Bara en av dessa fem betyder samtycke. Men i ett möte ser de likadant ut. En tyst person, en nick, ett "låter rimligt".

När gruppen kommer tillbaka till sina skrivbord och börjar handla utifrån sina egna tolkningar märks skillnaden. Inte i ord, utan i vad som faktiskt händer.

Hur jag får fram det osagda

Jag använder tre saker återkommande när jag jobbar med grupper som har den här utmaningen.

Den första är individuell skrivning före diskussion. När gruppen ska prata om något viktigt får alla först skriva i tre minuter, ensamma. Vad är min spontana reaktion. Vilken är min största tveksamhet. Vad behöver vara sant för att jag ska kunna stå bakom det här. Sedan delar vi.

Den enkla effekten: alla har en egen tanke innan de hör någon annans. De som vanligtvis tänker långsammare hinner med. De som vanligtvis dominerar får möta något annat än sin egen röst.

Den andra är frågan vad skulle göra att du inte gör det vi just bestämde. Jag ställer den efter ett beslut, inte före. Då blir det inte ett motargument. Det blir en preflight check.

Den tredje är att be om en eskaleringsplan. Om någon ändå behöver gå emot det vi bestämde, hur säger de det. Vem ska de prata med först. När öppnar vi frågan igen som grupp. Det skapar en utgångsdörr, vilket paradoxalt nog gör att färre använder den.

Friktion innan beslutet, inte efter

Den principen återkommer. En grupp som har låg friktion i mötet och hög friktion i handlingen, har bara flyttat friktionen. Den finns kvar. Min uppgift är att bjuda in friktionen till mötet, så att den inte behöver leva i korridorerna.

Det är obekvämare i stunden. Men det är det som gör att gruppen kan säga ja och faktiskt mena det.